Järnvägsallén
Visionen med gestaltningen har varit att skapa något skulpturalt och vackert av en vardaglig funktionsbyggnad. Hantering av skalan på husets fasad har varit speciellt viktig så att det – hela 120 meter långa – huset inte ska upplevas alltför stort och påträngande i stadsmiljön. Fasaden är självventilerande och uppbyggd av plåtkassetter i fyra olika utföranden. Dessa är monterade i ett helt slumpmässigt mönster, och på insidan försedda med ca 400 armaturer, ”Trick” från iGuzzini, som genom öppningarna skapar ett ljusskimmer över fasaden kvällstid. Tanken med belysningen har dels varit att framhäva arkitekturen, förstärka upplevelsen av fasadens dynamik, men även att tydliggöra och förädla en icke-plats i stadsrummet. En annars mörk fyrvägskorsning har nu berikats med en upplyst skulptur, för att skänka lite glädje för både bilister och övriga förbipasserande.
(Projektet genomfört under anställning på TM-Konsult.)
Läs mer här:
www.vk.se/2018-01-16/jarnvagsallen-umeas-nya-markesbyggnad
www.ljuskultur.se/artiklar/ett-skimrande-parkeringshus/
Typ:
P-hus
Plats:
Umeå
År:
2017
”Ett vackrare p-hus får man leta efter”, ”som origami”, skrev någon på Facebook om huset som numera ingår bland objekt man ser Umeåborna mobilfota på sina strövtåg i staden. Och både kulturskribenten Yvonne Rittvall och förre stadsarkitekten Hans Åkerlind har listat huset som en favorit bland slutförda projekt i det nya Umeå och därtill framhållit den lokala kopplingen – projektet är signerat av Christoffer Andersson – som en förklaring till hur väl byggnaden svarar mot Umeås villkor och behov.
På pappret kan ett parkeringshus möjligen vara det minst intressanta av byggnader i den kreativa staden; varken mötesplats för kreativitet eller handel som det är, med en strikt bruksfunktion – ett p-hus för arbetspendlare, på det att plats frigörs i centrum för turisterna och de köpsugna. Att detta också understryks tydligt i hur projektet kommunicerats ut till medborgarna (inga flashiga pressmeddelanden med namngivna arkitekter, inga rundvisningar av kommunpolitiker i bygghjälmar inför stora pressuppbåd) utgör en berättelse i sig om hur hierarkierna ritas i den växande staden.
Men det är Järnvägsalléns arkitektoniska egenskaper och kvaliteter som presenterar den kanske mest talande Umeå-berättelsen.
Rörelsen är en central dimension, med fokus på att trots en stor huskropp säkra en smidig genomfart. En vidsträckt fasad ger så med sina utstickande plåtkassetter en böljande rörlig förnimmelse, där genomsläppligt ljus går från att ge intryck av en stjärnhimmel till svepande stora penseldrag över fasaden för den som passerar. Allt detta kvaliteter som ger en snygg show och säkert ett pr-mässigt mervärde för den tillfälligt förbipasserande gästen, men en arkitektonisk upplevelse vars fulla spektra är förbehållet den som lever sitt liv i staden och kan följa hur årstidsväxlingarna bidrar till att variera effekterna. Som kan njuta av skönheten i det välbekanta – nöjet av att följa hur den vita fasadens dynamik spelar mot vårgrönska och höstens blygrå kuliss. Få en stjärnhimmel till tröst vid ett rödljus, i vardagens skjutsningar och hämtningar, eller när bilen återigen blivit ett inställt tågs nödlösning.
Så blir Järnvägsallén en liten arkitektonisk betraktelse om dynamiken mellan de långa linjerna och rörelsen – en påminnelse om att vara observant på alla de små delar som blir ett hus, alla de vardagar som blir ett liv.
SARA MEIDELL